Regn

Igår var det kvavt och fuktigt. Ont om luft att andas i det lillalilla sovrummet där Hanseman redan låg och snarkade. Försökte ta mej in men studsade ut igen när det inte gick att andas. Redde mej ett sovläger i sittbrunnen och somnade in. Plik plak plisk plask och jag blev småregnad på. Hade väl gått an om jag vågat lita på att det inte skulle bli mer, men det gjorde jag inte, så jag gick ner och redde mej en sovplats i kajutan på den smala smala soffan. Klämde fast mej med en kudde mot bordet. Obekvämt men det gick att andas.
Funderade på världsläget som vi inte vet nåt om, funderade om vi fått många nya remisser på jobbet, funderade över om vi fått nån ny chef, funderade över om några barn saknade oss, funderade över om jag skulle kunna somna. Det gjorde jag men sov illa.

Så har morgonen grytt, hon är över 9 på morgonen. Regnet har tilltagit och vi har spänt upp en pressenning över sittbrunn. Den kom vinden nyss och tog så nu har vi cometogether i kajutan. Alla ventiler stängda, ont om frisk luft att andas. Dagen kommer att ägnas åt a) väntan på Christoff, b) föröka lokalisera vattenmakarmaskinens läckagepunkt. Sen vet jag inte, kanske kan vi ha frågesport?

Igår var vi på restaurang. Gasolen tog precis slut när vi skulle laga mat. Himla tur att vi inte var på vilda havet där inga restauranger finns!

Pape'ete, Marina Taina

När vi anlände Tahiti igår sen kväll la vi oss i stans gästhamn - inte för att vi ville utan för att vi måste för flygledningen. Piloter blir förvirrade om det kommer båtar på landningsbanan. Men vi hade ju tänkt passera i vattnet utanför så jag förstår egentligen inte problemet. Vårt mål var Marina Tiana söder om stan för där hade vi nämligen stämt träff med Christoff tidigt måndag morgon. Han ska hjälpa till med det trasiga staget.

Vi sov en stund och när morgonen grydde gav vi oss av igen, söderut. Fick tillåtelse att passera flygfältet. Franska Polynesier älskar att paddla kanot. Så vi hade ett antal som racade mot oss. Eftersom jag ju pratar franska väldigt bra så hetsade jag dom med några allé allé allé! Men de gav upp när vi kom över 6 knop. Dom har plastkanoter med utriggare. Tror jag sett mångt fler kanoter än cyklar. Ser härligt ut. I en del finns det plats för 4 eller 8 paddlare.

Väl framme vid marinan fanns ingen Christoff här. Det ar ringts efter honom ett flertal gånger och när han väl svarar, ja då är han på ärende på en helt annan ö.

Äventyrartrion TinaJanneSuss tog Le Truck till stan och gick på marknad. Köpte massor av frukt. Såg fula fiskar. Tonfisk är väldigt dyrt och fisksäljardamen blev mäkta imponerad när jag berättade att vi redan hade en egenfiskad fisk.
Christoff ska visst komma i morgon....?

Kväll på Tahiti

Vi anlände Tahiti efter ca 40 timmars gång. Jag sov sista biten men vaknade upp precis när vi gick in i hamnen. Tindrande vackert i nattbelysning! Ligger en upplyst Brigantin intill och imponerar. Vi har fått välkomstdrinkar av Båtens Bartenders. Med is! Anna Karin och jag kastade oss över wifi direkt och det funkar bara såååå bra. Nu har jag laddat upp lite bilder på länken här bredvid så ni får en aning om hur vi har det.


Färden har mest varit oblåsig eller småblåsig. Ett regnväder snuddade Båten men nådde inte riktigt ända fram. Har använt motorn mycket. Då guppar det mer men lutar mindre. Låter förfärligt och luktar illa. Måste säga att jag föredrar segel, det gungar gott och kluckar så vackert. Att jag skulle gilla seglandet så mycket trodde jag aldrig! Att jag skulle sova så gott i stilla guppet trodde jag heller aldrig.

Så här vacker var denna dags gryning. Tre morgonpigga damer hade hann'om'et.
Natten har nu blivit sen, så här sent har vi aldrig varit uppe förr: Vi brukar krypa till kojs en kort stund efter mörkrets inbrott och kliva upp i tidiga gryningen. Mörkret kommer kl 18.05 och gryningen är här 4.55. Typ. 

Från Fakarava till Tahiti

Titta på den blå kartan här bredvid. Vi startade i Fagersta, skulle segla till Gotska Sandön men hamnade i St Annas skärgård. Därifrån sträckseglade vi till Dresden för att via Leizig bege oss till Ruhrområdet. Nu är vi på väg till Paris!

En atoll består av rev och öar som ligger som ett pärlband runt en lagun. Öarna kallas motu. En del ser precis ut som i verkligheten, liten, rund och med några vajande palmer. Har inte sett någon vinkande Robinsson som vill bli räddad. Möjligen kan jag tänka mej att förpassa Otto Pilot dit eftersom han försöker göra myteri ibland. Jag tycker man ska lyda Kaptenerna! Det gör i alla fall jag! Om Kapten säger att jag ska trycka på en knapp, så gör jag det ända tills han säger stopp. Skulle han surra mej till rors för att jag kan dreja en spak, så hade jag gått med på det. ...fast det skulle han ju aldrig i sin vildaste fantasi komma på... mest brukar han säga till mej att jag ska flytta mej.

Jag har blivit degraderad från fjärde- till sjättekock. För jag vet ju inte att lök ska svettas och jag vet inte att auberginer ska saltas och rinna av innan de steks. Däremot är jag förste vice fruktsalladskärare. Jag är himla bra på att flå en pamplemousse.

Vi har 5 väldigt goda kockar ombord varav minst 2 är fantastiska bartenders. Till frukost nybakat bröd, rejäl lunch, eftermiddagskaffe och kaka och till kvällen drink + tilltugg före maten, huvudrätt och efterrätt. All inclusive! Idag ska vi få muffins bakade igår av BagarJanne.

Vi har seglat  inom atollen Fakarava. Det finns ett inlopp i norr och ett i söder. De flesta atoller är inte sjömätta och koraller finns det gott om.  Men här finns en farled som vi seglat i. Inga stora dyningar som gör saker med en, bara vanliga vågor. Små. Kapten satte mej, Hans och Tina i gummidingen för att fota Båten. Vi körde omkring som värsta greenpeaceaktivister och plåtade från alla håll, skummet yrde och båten seglade med fulla segel. Sketasnyggt! Men inga kanonfoton.

Vi ankrade sista dygnet strax innanför utloppet i söder. Vilket ställe! Vilket s-t-ä-ll-e! Små Robinsonöar bredvid varandra. Det lär finnas 6 bofasta gamla polynesier här nere. Och en kyrka.

Sandstränderna är inte sandstränder. De är döda-korall-stränder. Botten är inte sandbotten. Den är dels lite lösa döda koraller men också flata stora stenar/korallblock som man lätt går på med sina supercrocs med supergrepp. Man kan vada mellan motusarna och vattnet är glasklart. Små hajar simmar omkring, typ halvmetern långa. Men även meterlånga. Rädda för oss! Power! Även andra odöpta firrar.
Och små slingrande ludna tentakeldjur som gömmer sej i springor. Kammusslor. Inte så många fåglar, mest mörkgrå typ fiskmåsar och deras kusiner i varianter av grått. Solen gassar. Plask och kluck från stilla vågor. Tre kameror som smattrar. En filmkamera som surrar och exponerar galet. Stilla bränningar som slår på utsidan motun.

Vi snorklar.

På några ställen står/ligger trasiga små hus där nån Robinson levt friluftsliv. Många förfallna och övergivna, kanske sönderblåsta i nån orkan, vad vet jag? Men det ligger också ett dykcenter en bit bort.  Med bungalows och bryggor och fin matplats längst ut på ena bryggan där dykare kan inta sina måltider. Thomas, Hans och jag tog en tur dit med dingen för att reka. Satt hela dyksällskapet och åt lunch? Ja. Fick vi motorstopp? Ja. Kändes det lite pyrt? Ja. När Hans och Thomas ryckt i snöret på Utombordaren tillräckligt länge säger en dykare parlez vous francais? Ja, sa jag. Thomas och Hans ryckte vidare, skruvade på handtag och fipplade. Kunde vi bett någon bogsera oss till Båten för att meka där? Ja. Lät vi bli att fråga? Ja. Tog Thomas årorna och började ro? Ja. Hade vi publik? Ja. I havet hade vi också publik. En nästantvåmetershaj simmade parallellt och var nyfiken. Halvvägs till Båten rycktes det i Utombordaren igen, och då gick den igång. Den har strulat lite på detta sätt ett par gånger de senaste dagarna. Den kan, likt Otto Pilot, förpassas till en öde motu!

För en stund sedan drog FiskarHasse upp dagens middag. En tung, stinn, blänkande, randig tonfisk. Förmodligen väldigt god.

Vi styr nu kosan mot Tahiti, har en typ 40-timmarssegling framför oss. Det lutar åt vänster.

Senare: Ingen vind, lååååånga stilla dyningar. Sövande. ZZZZZzzzzzzz.

När mörkret faller kommer tonfisken på tallriken.

Söndag:

Stora kotletter av Tonfisken serverades med en tomatsås av lök, fänkål m.m. Mumsfillibabba.

Tre gånger har vi haft frågesport, killarna mot tjejerna. Första gången vann tjejerna. Vi hade lika svåra frågor. Dom andra två gångerna vann killarna. Dom fick lätta frågor typ Vilken svensk kung avsattes 1809, Vad hette Elisabeth 1:s syster som halshöggs. Enkelt va? Vi fick frågor typ I vilket land talas det tagaog? Vad var de tre finska bröderna Wright mest kända för? Kan ni svara på det? Vi kunde alla killfrågor som dom kunde men inte våra egna.

När morgonen var några timmar gammal, typ kl 8.30, och vi hade varit vakna länge, prövade vi spinnakern. Aldrig tidigare prövad. Storkapten och jungman Hasse höll till på fördäck. Gissar att de knöt och knöt upp knutar. Kanske skruvade på nåt. Tid tog det.

Spinnakern var förpackad i ett typ fjälster, som en korv, som man drar skinnet av när man hissar. Världens färgrannaste spinnaker! Lite väl mycket blått tyg längst ner. Det blå drogs mot vattnet. Risk för att den kan broacha. (Betyder: dras ner i vattnet och ställa till elände eller katastrof). Adrenalinstänk hos 5 i besättningen, bara 1 dokumentärfotograf som höll sig cool och hade full tillit till andras kompetens trots ett fasligt kacklande och oklara ordrar och oklara snören som skulle dras i eller släppas. Kvinnorna röstade för icke-eländessegling så spinnakern togs ner igen. Men vacker var den när den var!

Hade en gång ett vitt linne och en vit skjorta som jag använt mycket. Har gjort en tvättinnovation. Först fottramp i baljan, plisk plask i marchtakt, sen sköljning i en tamp efter Båten. Som ett hajbete har det plöjt fram ett linne i Pasificken. Nu är kläderna mörkvita med rödbruna prickar. Det var dom innan jag tvättade dom också. Kanske luktar dom godare.

Vågor kan vara väldigt lika valar. Speciellt om man vet att det vid denna tidpunkt på året brukar vara valvandring i dessa vatten. Har inte sett nån val.

Här är wahoofisken som hjälteHasse drog upp, dödade tre gånger och sen filéade.

Och här gör Hassepasse morgontoalett på Hiva Oa.

Mer Fakarava

På våra färder över de saltstänkta havet har vi sett flygfiskar. Många. Stim. Vi har sett fåglar. Några fåglar har sett våra fiskekrokar. Varit mer intresserade än fiskarna. Dessbättre tillräckligt smarta för att inte smaka. Men har varit ytterst nära. Vi såg ingen annan båt. Vi såg inte land förrn vi var nästan där. Då såg vi land för det är ju så lågt.

Ensam vaken i tidig gryning på Nuku Hiva, precis efter jag bloggat och stängt ner alltihopa och morgonljuset hade brett ut sig över Taioahebukten, hörde jag ett diskret plask. Ställde mej i tittposition och såg rörelse i vattenytan. Delfiner! Men dom hoppade inte och dom rörde sej sävligt fram och tillbaka, försvann, visade lilla fenan, försvann. Kom mot vår båt, jag såg nåt vitt. Späckhuggare? Här? Vad ska man tro? Mystiska delfiner.... sen försvann dom. En timme senre kom de tillbaka, mot båten. Med öppna munnar. DÅ såg vi! Det var två Mantor! Manta Ray tror vi dom kan heta. Vegetarianer typ. Lär finnas gott om här. Och delfiner. Men dom såg vi inte.

En dag hade vi toahaveri. Baksug liksom. Nog om det!

Under båten, när vi låg vid Raroia, hade vi husdjur. Typ hajar. Kanske inte riktiga hajar men nästan. Typ 50 cm. Kom fram så fort något slängdes över bord, typ tepåsar eller cigarettfimpar. Dom gillade inte fimpar. För oss var de riktiga hajar för vi vågade inte riktigt bada där. Inte först. Men sen, med cyklop. Tittade på dem. Dom trodde nog Båten var ett värddjur, typ val. På kvällen när det var mörkt jagade dom ljuskäglan från ficklampan. Hur god kan den ha varit? Men Hans matade dom tillsist ur handen. Min Modige Hasse!

Kroppen är salt. Har fått lite regnvatten men inte mycket. Ganska brun.

Människor är nyfikna. Trevligt nyfikna och vetgiriga. I lördagskväll vid piren i Makemo kom ett gäng, kanske 20 tjejer mellan 15 och 18 och satte sej på kajkanten och pratade. På Makemo finns regionens gymnasieskola. Dom ville gärna öva engelska. Så de frågade ut oss om vårt land och familjeförhållanden. Fick se bilder på våra barn som dom tyckte var väldigt snygga. Fattade inte riktigt att vi var så gamla som vi var. Sen gick de till kyrkan, för det var lördag och på lördagkvällar går man till kyrkan.

Vi väntade tillökning i besättningskåren, Tina och Janne. Skulle landa på Fakarava måndag eftermiddag. Kaptenerna fick lite ågren eftersom tandläkaren på Makemo hade berättat att oväder var på ingång och skulle kulminera söndag morgon kl 6. Just den tid som var idealisk avgångstid för oss för att nå Fakarava i tid. Så när söndagmorgonen blev 6 och inget oväder synts till tyckte vi att det inte skulle bli oväder, så vi gav oss av. Ut genom häxans kittel, ut på öppna havet. God vind. Egentligen för god eftersom vi inte ville segla så fort. Man vill inte nå sin destination när det är mörkt. Man vågar inte gå in genom passen i mörker. 

Vinden ökade. Fortare gick det, typ 9 knop. Kaptenerna revade segel. Kaptenerna revade segel. Kaptenerna revade segel en tredje gång. Kvar blev ett sketet litet pyttestorsegel på halv stång. Och vinden avtog och tiltlog och vände och vred. Det var då Auto Pilot fick ett spel och ville hävda sin självständighet. Det var då en kapten sprang ner i kajutan och tittade än på navigationsinstrument och tryckte på knappar och sen upp och drog i tampar. Ner och upp, ner och upp. Det var då kaptenerna hojtade åt varandra, det var då röstlägena inte var så goa. Det var då Auto Pilot bestämde sej för att sluta larva sej och återgå till rutinerna. Inte ens han stod ut med tonläget.

Inloppet till Fakarava är brett. Det guppade och skummade, men inte så mycket jämfört med Makemoinfarten. När vi väl ankrat började storstädningen inför nybesättningens ankomst. Dom får rena lakan.

AK och jag hittade en Jaques iland som har bil och skulle ut till flygfältet så vi fick åka med. Tidtabellsenligt landade planet med de två bleknosarna Tina och Janne.

Medan de installerade sig på Båten följde jag med till Jaques ställe - han hyr ut bungalows - för han hade internet. I över en timme satt jag där och försökte komma ut men lyckades bara tre minuter. Nu vet jag en hel del om Jaques, hans liv som pensionär på Fakarava och motvilja mot internet. 

Det går förvånansvärt bra att vara 6 på Båten. Bara lite trängre att sova med en karl bredvid. Vi har det gemytligt och far in till stan!!!! ibland. Hittade posten idag som säljer wifi kort till en internetoperatör. Men man kan inte vara mer än typ 20 meter från posten för att det ska funka. Så en stund i eftermiddags satt vi på gendarmens trappa i skuggan och skrev. Posten var stängd på eftermiddagen och postens trappa var för solig.

Har vi det gött? Jaaaa, det har vi.!!!!!

Fortfarande Fakarava

Jag kom ju inte så långt i förra bloggen. 

Nu har jag min egen dator och wifi. Ska försöka lägga in lite bilder. Här ser ni hans som för brödet till Båten! Det är inte varje dag vi får köpebröd. När vi inte får det brukar Anna Karin baka. Hon kan baka både bröd och kaka.

AnnaKarin och Hans gör vatten och håller här på att provsmaka som allra bäst.

Som sagt, vi var på Makemo och hade ett flyg att passa på Fakarava. Vi väntar på Tina och Janne.