Från Fakarava till Tahiti

Titta på den blå kartan här bredvid. Vi startade i Fagersta, skulle segla till Gotska Sandön men hamnade i St Annas skärgård. Därifrån sträckseglade vi till Dresden för att via Leizig bege oss till Ruhrområdet. Nu är vi på väg till Paris!

En atoll består av rev och öar som ligger som ett pärlband runt en lagun. Öarna kallas motu. En del ser precis ut som i verkligheten, liten, rund och med några vajande palmer. Har inte sett någon vinkande Robinsson som vill bli räddad. Möjligen kan jag tänka mej att förpassa Otto Pilot dit eftersom han försöker göra myteri ibland. Jag tycker man ska lyda Kaptenerna! Det gör i alla fall jag! Om Kapten säger att jag ska trycka på en knapp, så gör jag det ända tills han säger stopp. Skulle han surra mej till rors för att jag kan dreja en spak, så hade jag gått med på det. ...fast det skulle han ju aldrig i sin vildaste fantasi komma på... mest brukar han säga till mej att jag ska flytta mej.

Jag har blivit degraderad från fjärde- till sjättekock. För jag vet ju inte att lök ska svettas och jag vet inte att auberginer ska saltas och rinna av innan de steks. Däremot är jag förste vice fruktsalladskärare. Jag är himla bra på att flå en pamplemousse.

Vi har 5 väldigt goda kockar ombord varav minst 2 är fantastiska bartenders. Till frukost nybakat bröd, rejäl lunch, eftermiddagskaffe och kaka och till kvällen drink + tilltugg före maten, huvudrätt och efterrätt. All inclusive! Idag ska vi få muffins bakade igår av BagarJanne.

Vi har seglat  inom atollen Fakarava. Det finns ett inlopp i norr och ett i söder. De flesta atoller är inte sjömätta och koraller finns det gott om.  Men här finns en farled som vi seglat i. Inga stora dyningar som gör saker med en, bara vanliga vågor. Små. Kapten satte mej, Hans och Tina i gummidingen för att fota Båten. Vi körde omkring som värsta greenpeaceaktivister och plåtade från alla håll, skummet yrde och båten seglade med fulla segel. Sketasnyggt! Men inga kanonfoton.

Vi ankrade sista dygnet strax innanför utloppet i söder. Vilket ställe! Vilket s-t-ä-ll-e! Små Robinsonöar bredvid varandra. Det lär finnas 6 bofasta gamla polynesier här nere. Och en kyrka.

Sandstränderna är inte sandstränder. De är döda-korall-stränder. Botten är inte sandbotten. Den är dels lite lösa döda koraller men också flata stora stenar/korallblock som man lätt går på med sina supercrocs med supergrepp. Man kan vada mellan motusarna och vattnet är glasklart. Små hajar simmar omkring, typ halvmetern långa. Men även meterlånga. Rädda för oss! Power! Även andra odöpta firrar.
Och små slingrande ludna tentakeldjur som gömmer sej i springor. Kammusslor. Inte så många fåglar, mest mörkgrå typ fiskmåsar och deras kusiner i varianter av grått. Solen gassar. Plask och kluck från stilla vågor. Tre kameror som smattrar. En filmkamera som surrar och exponerar galet. Stilla bränningar som slår på utsidan motun.

Vi snorklar.

På några ställen står/ligger trasiga små hus där nån Robinson levt friluftsliv. Många förfallna och övergivna, kanske sönderblåsta i nån orkan, vad vet jag? Men det ligger också ett dykcenter en bit bort.  Med bungalows och bryggor och fin matplats längst ut på ena bryggan där dykare kan inta sina måltider. Thomas, Hans och jag tog en tur dit med dingen för att reka. Satt hela dyksällskapet och åt lunch? Ja. Fick vi motorstopp? Ja. Kändes det lite pyrt? Ja. När Hans och Thomas ryckt i snöret på Utombordaren tillräckligt länge säger en dykare parlez vous francais? Ja, sa jag. Thomas och Hans ryckte vidare, skruvade på handtag och fipplade. Kunde vi bett någon bogsera oss till Båten för att meka där? Ja. Lät vi bli att fråga? Ja. Tog Thomas årorna och började ro? Ja. Hade vi publik? Ja. I havet hade vi också publik. En nästantvåmetershaj simmade parallellt och var nyfiken. Halvvägs till Båten rycktes det i Utombordaren igen, och då gick den igång. Den har strulat lite på detta sätt ett par gånger de senaste dagarna. Den kan, likt Otto Pilot, förpassas till en öde motu!

För en stund sedan drog FiskarHasse upp dagens middag. En tung, stinn, blänkande, randig tonfisk. Förmodligen väldigt god.

Vi styr nu kosan mot Tahiti, har en typ 40-timmarssegling framför oss. Det lutar åt vänster.

Senare: Ingen vind, lååååånga stilla dyningar. Sövande. ZZZZZzzzzzzz.

När mörkret faller kommer tonfisken på tallriken.

Söndag:

Stora kotletter av Tonfisken serverades med en tomatsås av lök, fänkål m.m. Mumsfillibabba.

Tre gånger har vi haft frågesport, killarna mot tjejerna. Första gången vann tjejerna. Vi hade lika svåra frågor. Dom andra två gångerna vann killarna. Dom fick lätta frågor typ Vilken svensk kung avsattes 1809, Vad hette Elisabeth 1:s syster som halshöggs. Enkelt va? Vi fick frågor typ I vilket land talas det tagaog? Vad var de tre finska bröderna Wright mest kända för? Kan ni svara på det? Vi kunde alla killfrågor som dom kunde men inte våra egna.

När morgonen var några timmar gammal, typ kl 8.30, och vi hade varit vakna länge, prövade vi spinnakern. Aldrig tidigare prövad. Storkapten och jungman Hasse höll till på fördäck. Gissar att de knöt och knöt upp knutar. Kanske skruvade på nåt. Tid tog det.

Spinnakern var förpackad i ett typ fjälster, som en korv, som man drar skinnet av när man hissar. Världens färgrannaste spinnaker! Lite väl mycket blått tyg längst ner. Det blå drogs mot vattnet. Risk för att den kan broacha. (Betyder: dras ner i vattnet och ställa till elände eller katastrof). Adrenalinstänk hos 5 i besättningen, bara 1 dokumentärfotograf som höll sig cool och hade full tillit till andras kompetens trots ett fasligt kacklande och oklara ordrar och oklara snören som skulle dras i eller släppas. Kvinnorna röstade för icke-eländessegling så spinnakern togs ner igen. Men vacker var den när den var!

Hade en gång ett vitt linne och en vit skjorta som jag använt mycket. Har gjort en tvättinnovation. Först fottramp i baljan, plisk plask i marchtakt, sen sköljning i en tamp efter Båten. Som ett hajbete har det plöjt fram ett linne i Pasificken. Nu är kläderna mörkvita med rödbruna prickar. Det var dom innan jag tvättade dom också. Kanske luktar dom godare.

Vågor kan vara väldigt lika valar. Speciellt om man vet att det vid denna tidpunkt på året brukar vara valvandring i dessa vatten. Har inte sett nån val.